How you're the light over me

Lyssnar på The Dreamer och minns tillbaka. “Oh sometimes the blues is just a passing bird”. Ett par veckor från nu. Minns tillbaka till Cirkus, då huvudvärk inte fanns i mitt huvud, ens som en tanke eller ett ponerande. Då när Tallest Man On Earth storligen imponerade. Då när vintern och kölden fortfarande höll februari i nackskinnet. Mars och våren krampaktigt fastklängda vid sargkanten för att lägga sig platt, gömma sig bakom vid minsta tecken på närmande av den starkare. Kung Bore fortfarande kungen på plan. Då när vi parerade isfläckar på väg mot Centralen, parerade tankar på kommande separation med konsertruset, glädjen över vänskapen och tanken på att tid ännu var. Då. 

”And why can’t that always be”.

Jag är en sucker för nostalgi och förflutna toppar, förstulna längtor. Jag mår själv inte dåligt av det, även om lite framåtsikt visst vore bra ibland. För det är i sanning hemskt svårt att orientera sig, hitta rätt och komma fram om man ideligen envisas med att bara använda sig av backspeglarna. Det behöver man knappast ens inneha B-körkort för att greppa. Och så länge man möter andra trafikanter där ute med förmågan att leva här och nu eller kanske om, som förstår att nyttja sikten genom vindrutan, kommer trafiken att flyta osedvanligt dåligt. Kommer jag sätta käppar i hjul med mitt bakåtsträvande. Bilder från masskrocken på Tranarpsbron i Skåne i januari i år fladdrar förbi. Liknande krockar, mellan nostalgi-suckers och dagsländor, i nuet levande, har jag erfarit. “Tossing aside from your birches crown”.

Det skymmer. Det ska tydligen till en sjukskrivning och ohälsosamma doser av egentid och soffnötande, för att något ska hända på den här förgätna bloggen. Ohälsosamma doser. Det allra mesta blir negativt i stora proportioner. Det mesta kväver i för stora portioner. Mitt egna sällkap inte minst. Vakuum. Andra nyvunna insikter: Det finns gränser för hur mycket te man kan bälga i sig per dygn. Spotify free räcker ingenstans. Min älskade soffa har blivit hård. Mina väggar är inte klättervänliga och de där fårorna som uppstår i tecknad film när någon (farbror Joakim?, professor Balthazar?) går samma sträckning om och om och om igen, uppstår inte på riktigt. Inte i blekbeige plastmatta från -85 i alla fall. Att jag formligen plöjt en bok av Kajsa Ingemarsson de senaste dygnen säger det mesta om det mesta. Jag har aldrig gillat hennes böcker, fast jag någonstans velat. Det gör jag fortfarande inte. Vissa insikter är beständiga trots allt. Det är betryggande. För när dag läggs till dag och blir till många, till en lång räcka av värk bara, uppstår ett vakum där väldigt lite är just betryggande. Att till och med Kajsa och hennes värld, gladeligen, bjuds in i det där lufttomma utrymmet, säger något om det. 

”Just enough dark to see.”

En kollega ringer och undrar, omtänker. Det gör mig glad. Liksom samtalet från mormor. För att inte alls glömma hon som hör av sig varje dag. Fast förstås är det en helt annan sak. Nivåskillnad, kanske inte nödvändigtvis i omsorgen men i hur djupt glädjen sätter sig. Var den landar. De där helvetesåren, fanns hon som undrade, jag tror varenda en, av alla de där hundratals ändlösa huvudvärksdagarna. Denna gång är hon (varje-dag-läget-kollaren) en annan. Det finns alltså flera sådana i mitt liv. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Uthållig omsorg som orkar finnas. Som inte tröttnar. Den Gud jag tror på besitter den kärleken, den orken och viljan. Att han gett mig vänner som avspeglar allt detta, som finns och låter sig finnas, är oftast mer än jag förtjänar. “How you're the light over me”.

"I'm just a dreamer but I'm hanging on
Though I am nothing big to offer
I watch the birds, how they dive in then gone
It's like nothing in this world's ever still

Oh sometimes the blues is just a passing bird
And why can't that always be
Tossing aside from your birches crown
Just enough dark to see
How you're the light over me” 

(‘The Dreamer’, Tallest Man On Earth)

Vår, vitrockare och det där hoppet

Våren har gjort ett plötsligt uppehåll. Det har blivit kallt igen och vattnet rasar idag i bibehållna strålar, utan uppehåll eller paus, utanför mitt smutsstrimmiga vinterfönster. Gardinerna är förvisso bytta, ljust och fräscht från Bra & Begagnat. Men mellan sommar- och vinterfönstret ligger fönstervadden kvar likt små kullriga vinterdyningar och det vänstra fönstret är ännu igenfogat med den latexfog jag fick av pappa i julklapp. Därav otvättade. Bland annat därav, ska tilläggas.

Våren är spännande. Det händer så mycket, så mycket som ska samsas. Våren är så mycket ”på nytt” och att ”komma igen” för mig. Mycket mer än nyåret någonsin kommer att bli. Jag gillar oftast när mycket ska samsas. Så länge det är mycket bra. Och jag gillar nog nytt med. När den första vårförälskelsen (i våren då) lagt sig är det redan sommar. Allt har runnit iväg. Dess framfart är svårt att stoppa och hur jag än försöker slutar det ändå med att jag känner mig snuvad på stora delar. Fastän jag skärpt mig, intensivfokuserat nuet, makrozoomat varenda knopps bristning. De senaste veckorna har jag tänkt att jag skulle kunna ha vår jämt. Även om ingen frågat mig.

Framför allt känns våren väldigt hoppfull. Allt tror den, allt hoppas den. Och det är som att allt ligger framför, och det är hemskt fint. Hopp – sommarplanerna, bröllopsvänners nya liv, naturens återkomst, nya chefens grytrörande. Det här blir spännande!

Ja, imorgon tillträder nya chefen. Senaste nytt. Kvinna och att råda över män av annan profession. Högre? profession. Vitrockar med tilltaget stora kostymer, oklädsamt prydda med sandlådemanér och fyraårstrotsen. Det ska bli hemskt spännande detta. Men hon kommer sannerligen behöva ett ess i rockärmen, underhuggar-chefen, på den vita rock hon inte har. För trots de underordnades barnsliga manér är detta ingen lek att kastas in i. Kasta runt med eller kastas runt av. I den här sandlådan verkar alla knep vara tillåtna. Jag vet inte om det finns någon annan plats i vårt samhälle där de hierarkiska mönstren så tydligt ännu råder, som inom sjukvården. Även om mycket hänt de senaste femtio åren, blir vänner som inte lever i denna miljö till vardags, ofta förvånade över de oskrivna regler och förväntningar som råder där. Kanske finns en tydlighet i de hierarkiska mönstren, en tydlighet som också skapar trygghet och stabilitet till en verksamhet, att det skulle kunna finnas något positivt med det hela. Men jag har svårt att se poängen faktiskt. Jag tycker odelat illa om sakens tillstånd. Särskilt som den så ofta missbrukas. När människor trampas på, förminskas, den ene häver sig upp genom att kliva på den andre, maktmissbrukar. Då blir jag arg. Det blir jag sällan, men orättvisor gör det med mig.

En vän frågade mig i ett mail nyligen, vad det bästa med att vara kristen är. Det är en svår sak att svara på. Jag uppmanades att svara så snabbt och spontant jag bara kunde. Det första och största jag kom på var hoppet. Hoppet är det bästa med att vara kristen. Hoppet i att vara sedd och älskad, hoppet i att tro på en Gud som älskar alla olika precis lika, hoppet om en ny tid, en ny vår, hoppet om att det goda kommer att segra till slut. Jag vet inte vad jag skulle göra utan det där hoppet.

           ”En människa kliver in i ett rum och allt är bra.

Det kommer en till och genast uppstår en hierarki. Den ene har mer, kan mer, vet mer.

Eller tvärtom. Och det är det människors värde består i.

De borde inte vara så men inget jag sett eller hört tyder på något annat.

                  Men jag önskar.

Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt.

Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.

Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:

Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.

Du och jag och alla.”

(ur Göta Kanal av Mattias Alkberg)

Gott nytt

När mina kollegor i allra största välmening önskade ett ”Gott slut” kände jag obehag. Gott slut? Ordet ”slut” klingar illa. Jag skyr uppbrott, avsked och avslut. Kanske är det detta som får mig känna missmod och ett uns av sorg där andra känner hopp och skönjer öppningar för nya möjligheter.

Det här med nytt år får mig alltid, hur jag än från tårna försöööker, att känna ett styng av vemod. Jag antar att det ligger i min natur. Den melankoliska norrländska naturen som exempelvis gör mig till en sucker för den musik jag älskar, av mina vänner beskriven som ”gnällig-mys-depp-pop”. Säkert stämmer den beskrivningen. Säkert är det egentligen lika bra att underställa sig denna min natur. Inte försöka så mycket. Jag försöker i allmänhet för mycket. Och det blir sällan så bra. De gångerna.

Såhär några dagar in på det nya året ligger en gnällig-mys-depp-tjej i sin 50-tals soffa, lyssnar på gamla Morrisey-låtar à la 90-tal, andas gammal luft och 2012 känns inaktuellt. Liksom lite före sin tid. Jag är inte riktigt där. Slutet gott allting gott. Men om slutet inte var särskilt gott, hur viktig blir då början?

Jag tänker på förväntningar och på önskningar. Att det känns säkrare att önska. Förväntan leder till fall - i sådana fall - från högre höjder. Önskningar känns otäckt nog. Det här med nytt år får mig alltid, hur jag än önskar det inte vore så, att känna ett styng av vemod. Lite ledsen över 2011 som inte får vara med mer. Bläddrar missade chanser, otänkta tankar, det som gått förlorat, det som varit, det som förändrats och det som aldrig kommer åter. 2011 har i stora bitar varit ett ganska ledset och tufft år. Hur jag än, ända till tårarna, försööökt. Det nya har alla chanser att slå. Visa vägen upp.

2012. Så kom an.

Gud. Kom gör allt nytt.

När mina kollegor önskade ett ”Gott slut” kände jag obehag. Ordet ”slut” klingar illa. Men detta slut är inget slut. Nu vänder vi blad.

"Detta slut är inget slut,

det är bara vägen som sakta leder dig ut.

Denna kamp är inte din,

fast den krupit under din hud, ditt skinn.

Denna natt är inte allt,

du bär dagen i dig, som en ljus gestalt.

Jag vill se dig lycklig igen, som du var förut.

Detta slut är inget slut."

(Michael Johnson, 'Detta slut är inget slut')

Wanted

"I just want You for my own

More than you could ever know

Make my wish come true

All I want for Christmas

Is You"

Bad Hurtn?

                                                                                                                                      “I asked the doctor who lives in me
Why my heart’s been skipping beats
Why I’m almost out of breath
What is this sickness that lives in health”                                                                                                     
Alla känslor måste finnas. För att göra hel, för att skapa balans och rätsida. Det har varit min hållning sedan länge. Att kroppen då reagerar som ville den krackelera, värka sönder och samman, sprängas och gå i tusen bitar, smälta och dunsta eller någon gång enstaka bli till gram och lätta från sina fästen. Att detta händer när en känsla blir för stor i den, tycks då motsägelsefullt. Måste alla känslor finnas? För att göra hel, för att skapa balans och rätsida. När man känner sig mer trasig än hel, när lönnfeta sorgen parkerat sig på andra sidan gungbrädan, du är höjdrädd uppe i din ände och det är lång väg ner och när avigan oupphörligen visar sina sneda, skavande sömmar.                                                                                                                                                                               
Men värre än smärtan är likgiltigheten, intetet. Att inget känna. Stenhjärta, sinande tårkanaler och ögon som varken reagerar på mörker eller ljus. Jag är livrädd för avsaknad av känslor och reaktioner, för oberoendeframkallande nycker. Jag väljer smärtan framför ingenting. Den får mig att känna mig levande, mänsklig. Det har varit min hållning sedan länge. Men i stunden kan jag starkt ifrågasätta denna. I stunden vill jag kapsla in mig själv i bomull och dun, vara tuff och hård och bära skygglappar och svärtade linser. Välja mittemellan och inte ta några slag. Vifta bort tankarna som får kroppen att skaka och insikterna som väter kinder.                                                                                                                
                                                                                                                                  Och jag förundras över hur känslorna kan sätta sig i kroppen. Bli fysiska. Göra en sjuk. Det är lätt att glömma hur mycket allt hänger ihop. Hur mycket vi hänger ihop. Ande, kropp och själ. Gärna vill vi separera dessa. Därför blir vi frågande när ett felfritt EKG rullar ut och bröstsmärtan visade sig vara ångest och inte infarkt. - Det högg och värkte preciiis som om kärlen krampade av syrebrist. Ju. Såklart vi anser det märkligt när kroppen reagerar med att släcka ner, stänga butiken och svimma av när hjärnan fått för mycket, mer än den tål. Alternativt lämnar en utan minnen. Amnesia. Underligt likaså. Vi har svårt att riktigt förstå hur stress och press kan sätta sig i musklerna och få dem att värka och strejka. Förlama. Hur sorg kan bli fysisk och borra djupa hål. Ande, kropp och själ måste finnas. Allt måste finnas, låta vara, samverka och respekteras. För att göra hel, för att skapa balans och rätsida.                                                                                                     
“It ain’t no fever, no broken back
No kind of allergy, no heart attack
When nothing is goof and all is well
You get a sickness that lives in health
It’s getting lonely inside this shell
I guess I’m better now, but will I ever get well”                                                                          
Idag blir det inte bättre än såhär. Men det är okej. Jag dricker lussete, provsmakar dagens saffransskorpor och middagsvilar i vetskapen om att jag lever. Så mycket vet jag. Så mycket känner jag. Alla känslor måste finnas. Och det blir bättre. Det kommer att kännas bättre. En annan dag.                                                                                                                                                                   
“Oh, my head 
You’re gonna go places,
you’re gonna win prizes
I don’t know how
But if you got it in you,
give me some peace of mind”                                                                                                                  
(Deportees, The Doctor In Me)                                                                                                                
”Hjärtat går inte sönder när det känns så. Det förbereds för ljus.”
(Maria Küchen)                                                                                                                                                  
Alla känslor måste finnas.

"Se på mig nu, vad tycker du?"

Tänker på sikt. Fast just nu. På att se. Synas. Bli sedd. Dessa funderingar har föranletts av tre skilda saker som upptagit delar av min dag. 1. Att se. Besök hos flertalet av hemstadens optiker där jag skulle agera smakråd och ögon till min far i jakten på nya bågar. Kunde en uppgradering av de tidigare, för övrigt också söndertrampade och paniklagade få honom att se bättre ut tror jag min far såg det som en ren vinning. Bra skulle räcka. Eller, okej skulle räcka. Antagligen skulle det räcka bra med att bara se om du frågade honom själv. Min roll i projekt glasöga kan ju här starkt ifrågasättas men hursomhelst... 2. Att synas. Kvällens familjehäng med kantarellmackor, i bakgrunden kompade kvalveckan i Idol. Alexander Bard med skägg i hela ansiktet (med all sannolik ett mycket medvetet attribut som tangerar aspekten att synas men kanske ännu mer frågan att se?!) som spottar ur sig rågade mått ris och någon taggig ros om deltagarnas scenspråk, för att inte tala om deras stil. ”För blyg”, ”för konstiga moves”, ”du måste äga scenen!”, ”du ser inte ut som en artist i mina ögon” och ”du är asball”. Rösten varken sången ger han blanka gatan i. I Sveriges största musiktävling måste du synas. Kan du sjunga är det en bonus. Bra skulle räcka. Eller, okej skulle räcka. Antagligen skulle det räcka med att bara se helrätt och freakin’ awesome ut om du frågade skägget själv. Sången och musikalitetens roll i projekt hitta-artist kan ju här starkt ifrågasättas men hursomhelst... 3. Att bli sedd. Påbörjandet av läsandet av loppisfynd(?)sboken ’S som i syster’ av Nina Wähä. Kritikerkommentarer som ”Rörande, stickigt och hårt på samma gång” gör en ju förstås tillräckligt nyfiken för en tia. Ett stycke tidigt i boken kopplade med tankarna på glajorna och stjärnglans:

”Står där på perrongen igen, nu, då, vart är jag på väg, vart ska jag ta vägen? Står där på perrongen och väntar på att någon blick, ett enda öga bara, ska falla på mig. Att det ska göra mig synlig verklig levande. Att någon ska göra mig allt det där igen. Utan den där blicken är jag ingen ingenting finns ens. Jag är inte ens rädd, jag är ingenting om ingen ser på mig, bevakar mig.”

Att se. Eller, att synas. Att bli sedd skulle räcka. Antagligen är det livs- och dödsviktigt att någon enda ser dig, stannade sin blick på dig.

Jag tänker på ögat, denna fantastiska skapelse. På vikten av att se. På samhällets omåttliga upphaussning av vikten av att synas. Att det tycks viktigare än något annat. Jag reflekterar lite över skillnaden på att synas och på att bli sedd. Jag tänker på hur andras ögon definierar min bild av mig, gör mig synlig och faktisk. Jag tänker på vem jag är när ingen ser. Och på ögon som vet vem jag är.

Och i min mänskliga brist på kunskap och förstånd att greppa allt detta. I brist på vett och sans tar jag på mina förstoringsglas, vänder blicken från tv-skärmar till himmelens reella stjärnglans, kisar och låter mina linser bryta ljuset. Blundar och vilar i vissheten om att jag är sedd. Jag är inte ens rädd. Synlig verklig levande. Att någon gjort mig allt det där en gång. Och om jag lyssnade som jag borde och hade sikten klar, är jag viss om att jag skulle se Honom ställa sig upp i jurybåset, höja armarna över huvudet, studsa lite på stället och med glada ögon, likt ett barn hojta ner till mig och alla, i en hyllningskör; ”du är freakin’ awesome!” Vet du det?

Du har räddat mig
Alltid funnits där
Vid min sida var dag
Av Din blick är jag sedd
Fastän livet gör ont
Vill jag lita på Dig
Tro att Du hör min bön
Att Din blick är på mig

(Erik Tilling, ’Du har räddat mig’)

Så mycket att det känns

Vi skumpar fram på grusvägarna, spanar loppisställen, parerar vattenfyllda pölhål och skrattar åt trivialiteter, schlager, obygd och en kofta. Himlen är blygrå. Stålblå. Järntung. Bildar ett lågt tak över mig och vännerna. Ett tak över kupétaket. Lite kaka på kaka. Vi hukar under vinterns sista försök att trycka ner oss. Men jag behöver inte ens värja mig. Jag är trygg här. Skyddad. Ett ogenomträngligt skal där våren redan råder. En obstinat roadtrip istället för allt som inte blev, istället för alla borden och stadens rus och grus. Alla borde ha en vän med en bil. Himlen är massiv och solid. Hjärtat av ädelgas breddfyllt. När vi tränger fram genom grått, en favoritlåt spelas och en oätlig godbit finner sig flygande genom den hastigt nedvevade vindrutan, tänker jag på hur mycket jag tycker om vissa människor. Så mycket att det känns.

Jag sträcker ut mig i solgropen. Klämmer ihop mig med familjen som slåss om stjärterum på liggunderlaget, lutar huvudet tillbaka och slår upp min bok. En obstinat påskresa för att glömma allt som inte blev, istället för alla borden och till bot för magsårsskavet. Alla borde ha en fjällstuga. Himlen är klarblå och strålande. Dramatiken efter mammas plurr i fjällbäcken har lagt sig liksom förskräckelsen över den mosade lämmeln. Han under stenlocket. Fjällmassiven hukar sig över oss. Men jag behöver inte ens värja mig. Jag är trygg här. Skyddad. Vartenda skoterledskryss och varenda bäckfåra känner mig sedan länge. När vi bryter upp för dagen, tar ett sista farväl av lämmeln och tävlar nedför branterna i den sockermjuka snön, under paniska skrik på för smala skidor som tjuter av friktionen, tänker jag på hur mycket jag tycker om vissa platser. Så mycket att det känns.

Två scener som fladdrar upp, hjälper mig förstå omkullkastandet. Hjärtats hoppsprång och mollsång. De orimliga proportioner tingen, platserna och människorna tar sig när de landar i sinnet och rivsåren när de ska ta sig vidare. Näbbar och klor. Hur starkt de fäster. Desperata trädkramararmar som hellre tänjs ut i oändligheten än någonsin släpper taget. Jag ser alla mina viktiga kringkastade. Jag och sopkvasten i mitten som frenetiskt försöker samla ihop, hålla ordning, koncentrera. Strösselliv. När jag ser tillbaka och som jag försöker ordna framtiden, slår det mig igen hur dålig jag är på avsked och uppbrott, och hur mycket jag saknar. Ännu och redan. Så mycket att det känns.

"I feel it all I feel it all
I feel it all I feel it all
The wings are wide the wings are wide
Wild card inside wild card inside

Oh I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one to hold the gun

I know more than I knew before
I know more than I knew before
I didn't rest I didn't stop
Did we fight or did we talk

Oh I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one to hold the gun

I love you more
I love you more
I don't know what I knew before
But now I know I wanna win the war

No one likes to take a test
Sometimes you know more is less
Put your weight against the door
Kick drum on the basement floor
Stranded in a fog of words
Loved him like a winter bird
On my head the water pours
Gulf stream through the open door
Fly away
Fly away to what you want to make

I feel it all, I feel it all
I feel it all I feel it all
The wings are wide, the wings are wide
Wild card inside, wild card inside

Oh I'll be the one to break my heart
I'll be the one who'll break my heart
I'll be the one who'll break my heart
I'll end it thought you started it

The truth lies
The truth lied
And lies divide
Lies divide"

(Feist, 'I Feel It All')

Päin

”Varför är det engels­ka ordet ”pain” så at­traktivt? Smärta, med sitt genanta ”ä” känns alldeles för självömkande. Pain låter mer som själva dolken än som såret den tillfogar. Det låter aktivt. Smärta låter passivt. Pain är något man kan ta kontroll över. Smärta är man bara ett offer för.”

De inledande raderna till en recension i DN av bioaktuella Black Swan. Filmen får fem av fem. Ändå har jag inte ro att läsa färdigt recensentens långa hyllningstext. Än mindre bege mig iväg till salongerna. Ikväll vill jag bara ligga raklång i min gula sammetssoffa. Den är hård. Som sten nästan. Konstigt vinklad i ryggen och med hårda armstöd av trä som bryter nacken av vem som helst. Knappast sittvänlig. Än mindre liggvänlig. Efter någon timme i dess våld värker ländryggen och du känner inte längre din rumpa. Men jag älskar den där hemska soffan. Och ikväll ligger jag utsträckt, lyssnar på fantastiska låtar och stirrar upp på sprickorna i stuckaturen. Finner fullkomlig mening i det. Ibland tänker jag att det inte finns någon mer lättillfredsställt människa än jag. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli nöjd. Allt kött är hö, och blomstren dö och den koppen. Meningslöst.

”Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det. Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, och glömma, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont. Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa. Det kanske är det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa.”

Ur ’Kapten Nemos bibliotek, Per Olov Enquist’

Smärta är man bara ett offer för. Det är konstigt med det som händer. Smärta är en varningssignal som talar om att någonting är fel i kroppen. Jo tack, jag har fattat det 1177. Allt är fel. Allt kött är hö. Likväl; allt är inte helt meningslöst. Jag lever. Det bränner till. Det känns ju. Jag ska inte slarva bort det här. Nu byter jag Smärta mot Pain. Aktivt. Ta kontrollen. Inte slarva bort. En hymn går opp, av fröjd och hopp. Ingenting är ohjälpligt. Ett sting i ländryggen och en bortdomnad rumpa. Ingenting är ohjälpligt. Nu byter jag soffan mot sängen. God natt.

Norrlandshjärtat

Ren vargavinter trots december och söderort. Jag kurar inne och njuter. Detta bådar gott, jag är en sucker för snö och vinterlandskap. I morse plogade jag den folktomma söndagsgatan, från min port till järnvägsstationen, med min rullväska. Dess små sommardäck gjorde inte minsta ansats till att komma till min hjälp. En hög av snö framför ekipaget, ett långt djupt spår efter och en allt längre, uttöjd morgontrött arm i täten.

Mellanlandning i huvudstaden där det är kaos och inga dubbdäck på Hornsgatan. Partikelfritt. Partikelfri har däremot inte himlen varit på hela dagen. Stora dunflak singlar outtröttligt ner. Det liknar mest en sådan där glasbubbla från barndomen. En snögubbe, lite vatten och ett gäng vita korn. Snöstorm med en lätt handskakning. Vem skakar här? Eller sköts det per automatik, i bästa 2000-talsanda? Skakbubblor låter omodernt. Låter inte ens. Åtminstone ska det väl låta?Det har man ju förstått.

Jag längtar hem. Vad nu hemma är. En plats, en känsla, en identitet? Jag vet inte. Men norrlandshjärtat sjunger och drar. Jag förstår inte vad det handlar om. Kanske är det rotlösheten som börjat krångla. Rötter som blivit för långa och för många efter all tid på flykt och som börjat leta sig uppåt och nästan nått fram, klamrat sig fast där de kommer åt. Rötter som inte vill inte ryckas med mer. Frihetsplantan som blivit ljusskygg och fått nog av gatljus, asfalt och trängsel i staden. Behöver norrsken, vemod, natur och utrymme. Partikelfritt. Längtar tystnad. Trängtar musik.

Tankarna snurrar så att hjärnan nästan skär ihop. Det är ingen idé att göra upp planer. Blir sällan bra. Om jag ens lyckas kommas till beslut. "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Ibland tänker jag att denna skivtitel står mig skriven i pannan. Två förslag till 2011 års ledmotiv: "Förväntan, förtröstan, tillförsikt" vs. "Nu skiter jag i allt och blir gravid". Två olika spår kan man säga. Förnuft vs. känsla. Ro vs. impulsivitet. En hög av val framför ekipaget, ett långt djupt spår efter och en allt längre, uttöjd tanketrött själ i täten. Återstår att se vart det leder.

"Din sol har landat i mitt knä och gått sönder
och våra rader trillar ur och ligger kvar
det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå"

(Melissa Horn, 'Hur ska det gå?')

Ren vargavinter trots december och söderort. Jag kurar inne och njuter. Söder om all musik. Imorgon kommer jag. Hem?

Anorak city

Kyla och blåst. Tiden tickar och sista sommarveckan räknar ner. Jag går Nygatan ner medan Wannadies ”My Home Town” spelas från systers iPodradio. Som om den visste. Prickar rätt. Det är väldigt vad de kan de här nya prylarna. Jag drar upp kragen på jackan utan att lyckas undkomma dropparna som möter, som prickar lätt och blåsten som styr i mitt ostyriga hår. Går till biblioteket i ett försök att vara kulturell i brist på annat. Ett försök att vara något mer än oengagerat, obekymrat och osysselsatt, ohälsosamt ledig. Går efter en stund i tidskriftshörnan vidare längs gatorna. En studie småstadsliv. This is my home town.

Till Domus och köper frimärke. På Domus jobbar samma tanter kvar som när jag var barn. De har inte åldrats en dag, ser likadana ut som då och har till skillnad från mig behållit allt av den välkända dialekten. I mina öron till och med spätt på den. Timråmålet. Det ”bonniga” och småfula om man vill vara sån. Det hemvana och avslappnade om man inte vill det. Domustanterna skojar med lokala gubbar som dricker kaffe från termos ur plastmuggar vid speldisken. En mötesplats. Nu mer än någonsin sedan ”Timståhls” slagit igen. Den lokalen står ånyo tom, trots försök av flera spridda handlare efter Timståhl. Längre ner på gatan har ”Intimbutiken” öppnat. Jag ler lite när jag går förbi, samtidigt som jag beundrar människor som vågar satsa, som har tro för saker, oavsett om det gäller att gå på vatten eller att öppna en tvivelaktig butik för underkläder och vad-vet-jag. Utanför Videoteket står en ensam personal och röker. Det är här man hyr sin videofilm, som namnet antyder. Nu har de även börjat sälja frysta matlådor för 35:- stycket, skvallrar en handskriven skylt. Det gäller att tänka utanför boxen förstår man. Och förmodligen ingen annanstans hittar du en videobutik som har två butiksnamn, som stänger 20.00, vardag som helg och som nu också kränger husmans på låda. This is my home town!

Det här är foppatofflornas hemvist. Det här är fristaden för det mesta hos de flesta och det är klart fint på något sätt. Det här är södra norrland och ”när du vill vara dig själv för en stund”. Här är inget platt, ej idéerna, ej vägbulegatorna, ej naturen. Här lyssnar man på Nordman på torget och det är årets händelse. Öltält och allt. Här finns fler tallar än alla storstadens moderiktiga knähundar, lattemammor och stressade portföljmänniskor tillsammans. Här finns fyra pizzerior på mycket liten areal, inte ett enda café. Här tornar fabriken upp sig vid vattenbrynet och puffar ut sin stinkande vita rök över gatan och torget. Motorvägen skär rätt igenom allt. Avslägsna motorljud skapar en dov bullermatta som vaggar till lugn. Här finns minnena, ljuden och lukterna. Här förändras lite. Det här är hemma på riktigt. Vare sig jag gillar det eller ej. En del av mig.

“This is ‘my home town song’
A ’how it's like at home song’
Spending hours all alone
Waiting by the phone

It's hard to say come closer
When you're so far away
And sometimes it's hard to remember that
Tomorrow is as close as yesterday

This is my home town

I'm dossing up and down these streets,
Where nothing ever seems to change
Where wet green grass meets dust and dirt
That's where love no longer hurts

I've never been a loner,
At least I've never wanted to be one
So whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is and...

This is my home town

It's hard to say "come closer"
When you're so far away
Whatever you do, remember one thing:
My home is where my heart is!”

(The Wannadies, 'My Home Town')

Sommarkatt

Västerås juli 2010

Västerås och sommarstaden. Råby och vuxna män med mjukisbyxhäng och halva stjärten i det blå. Råby där grannarna heter Gotti och Van Hanna, där den lokala ICA-butiken lyckas väcka den djupaste irritation och där gatorna har getts fågelnamn. ”För att få det att verka finare”, enligt mina kollegor. Jag säger; ”det funkar”. Råby och Nairåby. Västerås och sommarstaden. Branta cykelbackar upp och ner, stammishaket, övervintrade fina kollegor och Piren by night. Sommaresidenset för året. Dock att likna vid en sommarkatt jag alldeles säkert, medvetet och överlagt kommer att överge igen inom kort.

Veckorna flyger. Trots bölder, svettiga jobbpass, tragiska livsöden och missade happenings har veckorna varit bra. Under de senaste lämnat Råby, Gotti och fåglarna och tagit min tillflykt till min namne, boendes innanför stadens ring, den s.k. ”Cityringen”. Ett uppköp på alla tänkbara sätt faktiskt. Där finns på toaletten en tavla som söker svaret på sann lycka. Vad är det? Några försök till svar. Där finns likasinnad olycka övervunnen, hundra sjalar, resklara galgar och en vilsam ande. Fint så. Där finns nostalgi i form av ”Sommaren i city” från datahögtalare. Där finns liv, en samling små glasskålar och en madrass på golvet. Där finns något att komma hem till. Någon. Kanske finns små trådar, ledtrådar till svar på lyckofrågorna redan där. I att ha något att komma hem till. Någon.

Jag hittar ett citat från boken Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist som jag läste i vår. Citatet finns sparat i min mobil. Den som återuppstått efter onsdagens besök i toaletten. Minns att bokens framsidetext i blått ”Nedstörtad ängel – en kärleksroman”. Hur detta påstående till en början i det närmaste provocerade. För det är ingen kärleksroman i klassisk bemärkelse. Att kalla Nedstörtad ängel för en kärleksroman ter sig, till en början helt obegripligt. Boken och dess karaktärer är på många sätt obehagliga och abnorma och berättelsen mestadels mörk, tragisk och hopplös. Inget av detta är något som vanligtvis förknippas med romaner om kärlek. Ändå lyckas denna alternativa kärlekshistoria tidigt fånga mig och snart lyckas jag se kärleken i all trasighet, ana något sorts ljus silas genom karaktärernas många sprickor.

”Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan. Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt.” (ur P-O Enquists ’Nedstörtad ängel’)

Och jag tänker på Råby och på människorna. På livssprickor, lindring och bot. På samtal på Piren, på sommarkatter, på prinsessbröllop. Och jag tänker att det är som med katten på golvet som med strävan, längtan, drömmarna. Lyckan. Som med kärleken och som med Gud med. Att det är någon konstig livets magi i det där. En sorts naturlag. Som jag inte alltid förstår mig på. ”Varför det man vill åt, försvinner iväg. När man kämpar för hårt” (Tomas Andersson Wij).

Tomas tankar ligger nära lyckofrågetavlans bästa försök:
”Vad är sann lycka?
-Det börjar med förståelsen att man bara kan uppnå den genom att låta bli att jaga den."

Ord

Ord. Jag tror att de alltid har fascinerat mig. Jag tror att de alltid berört. Som inget annat. Det skrivna ordet. Människornas ord. Ett maktvapen som sliter rätt in. I mig.

Jag är en ordmänniska. Ord är viktiga. Inte bara hur de låter, än mer hur de ser ut, hur de faller, landar och blandas i respekt. Och jag läser ikväll en färsk intervju med en av de, enligt mig, största konstnärerna när det kommer till ord. Han som precis släppt en ny skiva. Och jag känner igen mig i hans beskrivning av språket som ett rus. När allt faller rätt, landar tungt och sveper en med.

”När jag var sexton läste jag "Gentlemen" av Klas Östergren som är en väldigt ordrik bok. Jag tror att jag fördubblade mitt ordförråd bara av det. Jag påverkades så starkt av formuleringar att jag inte bara gick vidare, utan lät dem dröja kvar i munnen, som en dyr whiskey. Jag kände ruset i språket väldigt tidigt - och jag var väldigt, väldigt starkt berörd av det.” (Tomas Andersson Wij)

Jag tänker på ord. På hur en del lever kvar. Och varför och varför inte. Vad är det egentligen vi berättar, vad anses värt att lägga svart till vitt" Vad består, förvandlar och gör skillnad? Det finns så mycket ord som bara är ord. Som aldrig lyfter från vita blad. Som dör innan de ens börjat leva. Sen finns det ord som ÄR liv. Jag följer tankarna till det vackra:

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh. 1:1-5)

Det uttalade ordet. Guds skapande och uppehållande ord. Logos. De berör, har alltid berört. Som inget annat. Och mörkret har inte övervunnit det. Trots allt.

Avslutar här med Tomas ord, jag önskar de vore mina, för de får mig känna ruset och blir mina i:

”Om det var Gud skulle jag fråga
varför det aldrig vänder
förrän man nästan gett upp
och varför viljan
har så kalla händer
Varför det man vill åt
försvinner iväg
när man kämpar för hårt
Om det var Gud och inte du
skulle jag be om hjälp nu
Om det var Gud och inte du”

(’Om det var Gud’, Tomas Andersson Wij)

Soon After Christmas

Onsdag kväll, stora snöbyar över Närkeslätten. Jag tar mig i all min rastlöshet ut. Ut - trots att jag måste hoppa över en stor driva snö som överdrivit min port. Ut – fastän snön den yr och inte många skulle kalla yran promenadväder. Ut – i orespektabla pluggbyxor, innebyxor om du vill, och i övrigt iförd närmast en 6-årings vinter-outfit. Det vuxna lämnar jag kvar inne, bland böcker om livshotande multiorgansvikt och svårtillgängliga diktsamlingar. Bland damm och matos. Och jag lämnar det verkligen där. Vill jag tro...

Utifrån sett är jag nu en helt vanlig 6-åring ute på upptäcktsfärd i nysnön. Dock en 6-åring som återupplever de många vintrarna hemmavid. Minns. En helt vanlig 6-åring bortsett från tankar kring tjänstledighet, kollektivliv och problemlösning. Helt klart i bästa lekisålder, bortsett från att hon faktiskt känner att det är kallt, när snön yr rakt emot ett oskyddat ansikte och bortsett från att hon någonstans väger snöns kostnader mot glädjen den skänker. Kostnaderna som förstås väger oerhört lätt mot den barnets barnsliga glädje och fascination över vita landskap och singlande flingor. Det går alltså lite ryckigt men ändå bra - barnsligheten och vuxenheten på promenad i februarikvällen. De har överseende med varandra. Ja, dom har det ganska trevligt ihop ändå.

De är nästan hemma nu. Snön dalar stilla i det mjukgula ljuset från gångvägens lampor. Idyllen och tankarna samstäms och når sin fulländning när en random låt plötligt spelas från iPoden. Vuxenheten stannar till med alla sinnen och virvlar upp. Uppmärksam. 6-åringen blir genast rastlös och springer i förväg hem.

Så är det bara jag kvar. Vuxen-jag. Jag och Stina Nordenstams spruckna stämma. Fyller i tankeluckor i vacker igenkänning.

“I've called you now a thousand times
I think I know now
You're not home
I've said your name a thousand times
To be prepared if you'd be there
I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow”

(Stina Nordenstam, ‘Soon After Christmas’)

Bygga liv

Jag tänkte på livet. På vad jag bygger det på. Vad jag bygger det med. På hur svårt det är att leva bra. Bättre. Bli nöjd med sig själv och förlika sig med ansvaret. Ansvaret för allt utanför. Allt utanför det jag håller kärt. Det som är svårare att bry sig om. Det som kräver kraft och mod och vilja. Att inse att jag är svag och feg men inte förlika sig med den insikten. Inte nöja sig. Inte slappna av.

I min trappuppgång har hyresvärden knackat ett hål i väggen. Huset jag flyttat till är gammalt. 1898 är det byggt, berättade grannen tvärs över gården för mig, häromdagen. Hon sa det med stolthet i rösten. Jag förstår henne. Det är ett fint hus att bo i. Ett fint hus, även om det är gammalt och slitet och behöver ses över lite här och var. Därav hålet i trappuppgången. Färgen och väggarna flagnar, spricker och små högar av torr cement som rasat ner, ligger i trapphörnen. Hyresvärden har knackat ett hål för att se hur huset är byggt. För att se hur han ska kunna reparera det, plåstra om sprickorna och mjuka upp flagnande väggar. Det nakna hålet har väggar av grå cement. Det är ett ganska stort hål men inte särskilt djupt. Tittar man in ser man, mellan cementen, armeringen sticka fram. Det är inte armering av rostiga stålpinnar, eller vad det nu är man vanligtvis armerar väggar likt dessa med. Mellan cementen sticker fina strån av vass upp. Placerade i rad på rad. Vass. Jag vet inte om det är ett gott eller dåligt tecken. För huset alltså. Men det är charmigt. Och det vittnar om att någon, för över hundra år sedan, åtminstone försökte.

Jag flagnar och spricker. Livet är svårt att leva bra. Bättre. Men om jag bygger rätt. Om jag armerar med det som finns i min väg. Med sådant som består. Om jag åtminstone försöker. Mitt bästa. Och cementerar med den nåd som blivit mig given. Så kanske det håller.

Matt. 7:24-25

Oh this town

Det är kväll på Haga och jag skulle göra bäst i att sova. Redan mörkt. Tuffa dagar väntar. Dagar att bevara. Jag måste njuta. Konservera. Glädjas. Hålla (som i inte gå sönder). Få dagar. För få. Varför är de alltid för få?

Spotify spelar Anna Ternheims finfina version av Shoreline för mig. ”Oh this town”. Gatorna, mina varje-dag-människor, hararna, Sigge och gänget, mina vägar och genvägar, balkongen som tar ner mig. Och allt det andra som ryms här. Stannar här. I dagarna rafflande derby; Västerås-sorgligheten vs the Örebro-excitement. Berg-o-dalvana. Jag vill kunna vara cool och Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Har idag gjort tusen varv i lägenheten, tre varv till sopstationen och otaliga vändor till tvättstugan. Röjt upp. Komprimerat liv till kartonger och kassar. Hyllor och skåp urblåsta. Avskedskänslorna uppblåsta. Heliummolekyler som fyller mig och drar iväg. Högt, högt. Poppar sönder och rasar ner med mig till kaoset som råder i mina rum. Skräp, damm, högar och spår av liv. Men jag är glad att det känns. Då var det på riktigt. Inget förgäves. Det bästa kvar.

I’m throwing my arms around Västerås. Du har varit bra. Också.

“ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline
always waiting for something lasting
loose your hunger, you loose your way
get confused and you fade away

oh this town
kills you when you are young
oh this town
kills you when you are young”

(Broder Daniel, ‘Shoreline’)

Far Behind

Står väntar. Bland långa skuggor i kvällssolen över perrongen. Mjukt ljus. Dagen som varit vilar där. Långa armar, långa ben dansar över asfalten. Ögon i motljus. ”Far Behind” med Eddie Vedder landar i mina öron. Träffsäker. Som vore den målsökande min iPod. För stunden avsatt.

"My shadow lays with me
underneath the Big Wide Sun
My shadow stays with me
as we leave it all
we leave it all Far Behind"

Kvinnor insvepta i färgglada skynken vårdar om sina barn på andra sidan rälsen. De har all tid. All-tid. Alltid. Jag har lång väg dit. Jag har att lära. Hus som förut skrämde, reser sig mot kvällshimlen. Lite kända nu. Lite mindre farliga. Fast med fasader nästan högre än nacken tillåter mina ögon se. Plåt på plåt. På plåt. En vit man röker från sitt öppna fönster ovanför Nyfors vita porslin. Ovanför fönster på fönster med graciösa gardiner. Röker. Högt. Hög luft in. Död rök ut.

I min kupé. Afrikanska pojkar med världens slätaste hy och ryggsäck ner till knäna. Ramlar till när tåget stoppar med ett ryck. ”My Hometown” med Ludvig Svartholm när tåget öppnar sina dörrar ut mot min perrong. Musikvideoliv. Jag tänker på städerna. På människorna. På tusen omvägar hem och på att en plats kan kännas. I hjärtat. Solen hovrar över taken, som ville den hänga sig kvar ett tag till. Lysa sina mjuka kvällsstrålar. Fade out. Jag suger ut allt det sista. Det sista av allt. Som varje kväll nu. Hänger mig kvar tills knogarna vitnar och fingrarna tappar sitt grepp. Släpper motvilligt. Vet att allting slutar här. Och jag inser att jag längtar hem. Fast jag vet inte riktigt vad hem vill säga. Här är vemod, hopp och lättnad. Allting slutar här. Allting börjar här.

"Subtle voices in the wind,
Hear the truth they're telling
A world begins where the road ends
Watch me leave it all behind

Far Behind"

(Eddie Vedder, 'Far Behind')

Som spön

“Well the future's got me worried such awful thoughts
My head's a carousel of pictures, the spinning never stops
I just want someone to walk in front
And I'll follow the leader
Like when I fell under the weight of a schoolboy crush
Started carrying her books and doing lots of drugs
I almost forgot who I was
But came to my senses

Now I'm trying to be assertive, I'm making plans
Want to rise to the occasion, yeah meet all their demands
But all I do is just lay in bed
And hide under the covers
Yeah I know I should be brave
But I'm just too afraid of all this change
And it's too hard to focus through all this doubt
I keep making this to-do list but nothing gets crossed out

Det regnar, regnar. Det slår ner överallt, missar inte en fläck. Som spön. Det regnar katter och hundar och ett och annat blött. Sommar. Det är fint hursomhelst. Idag har jag påbörjat den långa listan av ”to-do’s”. Begått uppbrottshandligar och brutalt ryckt rötterna ur trygghetsjorden som nu skräpar överallt. Regnar runt. Regnar in. In i hjärtat och irriterar, framkallar gråten i halsen och den totala förvirringen. Vad håller jag på med?! Jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Kanske inget. Kanske båda. Åtminstone känner jag någonting. Åtminstone vet jag att jag lever.

But now I've got to crawl to get anywhere at all
I'm not as strong as I thought

Tänker på regnet, på lättnaden och på tårarna. Processen. På hur varje steg skaver men att jag faktiskt tar mig någonstans. Förhoppningsvis någonstans bra. Bättre.

So when I'm lost in a crowd, I hope that you'll pick me out
I long to be found, the grass grew high, I laid down
Now I'll wait for a hand to lift me up, help me stand
I've been laying so long, don't wanna lay here no more
Don't wanna lay here no more, don't wanna lay here no more

Det regnar, regnar. Det slår ner överallt, missar inte en fläck. Som spön. Det regnar katter och hundar och ett och annat blött. Sommar. Det är fint hursomhelst. Gråt inte över mig. Inga tårar mer.

Guess I'll just keep moving, someday maybe
I'll get to where I'm going "

(Bright Eyes, ‘Nothing Gets Crossed Out’)

Tro på mig

Dataskärmsljuset slår, slår emot mitt ansikte i det annars mörka rummet. Försommarsolen har sakta dalat och lämnat träden utan skuggor. Där jag kommer ifrån blir det aldrig mörkt som här. Där är sommarljust. Det saknar jag. Dagens kalla vindar har byggt bo i mitt skelett och slåss för livet mot värmeljus, te och filtar. Klockan är mycket. Igen. Det är sent för mina år, som i dagarna fått tillökning. Jag läser i tidningen Trots Allts sista upplaga och citerar en kreatör av rang, intervjuad i nyss nämnda och redan saknade tidning: ”Man börjar jämföra sina visioner med verkligheten, man måste fejsa vissa misslyckanden, jag var inte allt jag trodde att jag var. Konsten att resignera utan att bli bitter, det är vad den här åldern handlar om. Och de andra.” Jag skulle kunna stanna i växten nu.

Idag har jag röstat och funderat över tillvarons viktigheter. Vad som väger. Vad som styr mina val. Hur jag vill leva mitt liv. Vad jag kan stå för och vad jag måste stå emot. Jämför visioner med verkligheten. Fejsar misslyckanden. Räknar ner ekvationer som inte alltid gått jämt ut. Hur jag inte handlar, allt jag inte är och allt som inte blev .

”Kan du tro på mig
En gång till
Inte se på vad jag gör
Se på vad jag vill
En människa med skavanker och fel
Kan du laga mig hel”

Där jag kommer ifrån blir det aldrig mörkt som här. Där är sommarljust. Det saknar jag. Nostalgi. Jag skulle kunna stanna i växten nu. Det är konsten att fortsätta. Att vilja. Göra bättre. Det är konsten att resignera. Trötta armar banar väg genom tankens djungelkorridorer. Machetesarmar på jakt efter det där som får en att vilja stanna. I nästan vad som helst. Det som får en att stanna i växten. Det som måste dö.

Förlåt, för kampen som är så svag.

"Något måste brista om ett nytt liv ska slå ut
Det svåraste att mista är att tryggheten tar slut"

(Tommie Séwon, ”Tro på mig”)

Sous le pavés, la plage!

”Sous le pavés, la plage!”, så skrev en situationist på en vägg i Paris 1968. Då var det på franska, nu är det på omslaget till Umeåbandet Deportees nysläppta och redan hyllade skiva. Nu på engelska och översatt till ”Under the pavement – the beach”. Läser på bandets blogg att citatet, när det begav sig, handlade om att egga fantasin att se bortom det förutsägbara och det tänkta. Det är, enligt bandet, vad skivtiteln handlar om också. Men innan jag läser detta, då jag ännu bara läst skivtiteln och lyssnat till musiken på titelspåret, har jag redan gjort mig en egen tolkning av orden. Där handlar det mer om att; under, bakom och bortom ändlösa, hårda, tuffa trottoarer av asfalt och betong kan något helt annat rymmas. Vänta. Något nytt och totalt motsatt. Som varm sand, svala vågor och en vänlig bris. Om man mer än bara står pall. Om man inte blir asfalterad på vägen. Min tolkning grundar sig nog mycket på att jag knyter skivtiteln till ett annat citat som flimrar förbi i samma veva; ”det svåra är inte att utstå något svårt utan att vända det till seger”. Det är skillnad. Det svåra är inte att hålla sig kvar på trottoaren.

Och så Peter Halldorfs; ”genom tragedin bryter ett ljus. Man bländas och slungas in i ett töcken, det intet där allt öppnar sig.”
Sous le pavés, la plage!

"Troubled soul don't lose your heart
Cause joy and peace he brings
And the beauty that's in store
Outweighs the hurt of life's sting"

(Jeremy Camp, ’There Will Be A Day’)

Nästan perfekt

Jag vill gråta. För att det är så vackert. För att inget räcker till. Det slår liksom över. Naturen är nymålad. Nygrön. Skör. Aktas. Spirande, vild och spontan och jag överväger smittorisk. Vill bli infekterad. Injicerad. Tåget bryter fram genom all vänlig grönska, genom skogar och över öppna fält. Röda staket med vita spetsar upp mot skyn ringar in gårdar med blomstrande fruktträd, syrénklungor och flaggor i topp. Allt pekar uppåt. Liksom människornas blickar, oroligt spanandes efter moln. Som trädtopparna. Som fåglarnas flygande språng. Uppåt. Himlen är oskyldigt blå och flaggorna fladdrar stilla. Hela världen sjunger. Undrar om Gud också gråter en solig dag i maj.

"Och jag känner inte riktigt
Och jag lever inte riktigt
Under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
Och strömmen går igång igen
Och nätterna blir ljusa
Och jag känner och jag lever
Och jag minns

Att allting, allting, allting
Allting, allting, ja allt
Är nästan perfekt"

(Lars Winnerbäck, 'Nästan perfekt')

Väga, våga, veta

”Du är en nål i en höstack
Längtan dränkt av en hejarklack
Väljer du olycklig kärlek?
Ingen kärlek alls”

(Bob Hund, ’F.ö. stal hon mitt hjärta’)

Mörka moln rullar in. Ett lock över stadskärnan nu. Bussen svänger in och stannar. Bara jag kliver av. Hojtar ett ’hejdå’ till chaffisen i den nu i övrigt tomma bussen. Han hör inte. Små spikar regn och sned vind. Taxibilarna står i rad på rad och väntar på bättre tider. I tanken förflyttar jag mig till olika platser och pejlar stämningarna. Lugnet och oron. Väger förnuft mot känslor. Frihet mot beroende. Allt väger. Hela livet i en vågskål nu. Bångnar under tyngden av allt som är viktigt. Svämmar över av det som bara tar plats. Som väger luft.

Ser en tom påse jagas av vinden. Tänker på den blödande, druckne mannen som inte hade någon. Hade ”no one”. På farbrorn med pelikanhaka, så gammal att han överlevt varendaste vän. Tänker på Röda kappan som irrar fram i vimlet i sin rödluva och under sina många kassar. Igen. Undrar hur lång säsong det är på den. Jackan alltså. Idag lurar regnet men den ser nog så varm ut. Undrar hur lång hållbarhet det är på ensamhet.

I veckan inspirerade en patient till enkelhet, frihet och oberoende. Höga ribbor. Inte nöja sig. Fick independent-vingarna att fladdra lite. Samma kväll varnade en annan patient mig för den totala ensamheten. Den totala ensamheten. Rotlösheten. Jag har tänkt på det sen. Hon visste inte att hon skrämde livet ur mig där.

Hemma igen lägger jag mig i soffan. Tackar Gud. För dom där jag aldrig kan glömma bort. Som gör livet lättare men valen svåra. Som väger allt. Ikväll vill jag bara ligga här och se våren krypa fram i träden utanför, av grönska och spridda kvitter. Ligga här och vänta ut solen som nästan inte vill gå ner över taken längre. Har en crush på Simon Norrsveden och inser att våren kan ta mig vart du vill. ”You Will. You? Will. You? Will. You? Will.” Allt hänger på en tråd. Jag hänger löst. Ta mig vart du vill. Men ta det lugnt med mig.

”Och jag ser att dina handleder ännu har en len hud
De har skonats, ifrån vassa knivar, pojkar och en arg Gud
Och jag ser att du har aldrig vågat ta det steg som tar dig, ur en trygg bur
Och jag vet nog mycket mer än du om att må piss men just för det så har du tur

För jag vet allt, om det du läser om i böcker kallat ensamhet
Och jag vet allt, om att sitta själv en lördagkväll fast ingen vet
Och jag vet en del, en del som jag haft en gång men som du kanske aldrig får
Det som drog mig under is och höll mig kvar där död i bortåt nästan fyra år

Och jag har aldrig tur i spel men om jag blir kär i dig så ber jag dig
Att du tar det lugnt med mig”

(Simon Norrsveden, 'Ta det lugnt med mig')

Soffan

"Here,
My Dear,
This is where
We'll shake the nightmare free"

(Jon Foreman, ‘In My Arms’)

Sitter i min senaste förälskelses famn och skriver. Det känns fint. Den passar inte in här. Alls. Inte som det är. Bland allt det andra. Jag har börjat att inte göra det heller. Vi måste byta ut allt för att höra hemma, bli förstådda, bli bra och komma till vår rätt. Börja på nytt och få nya sammanhang. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan från de finare rummen. Det var längesen nu, länge sedan den stod där stolt. Likväl passar den perfekt i en nära framtid. Den jag väljer att se. Perfekt. För nya rum.

Jag och en vän fann soffan, liksom ropandes på oss, bland fynd och bråte i en second hand-butik. Raket till våra hjärtan utan by-pass. Någon av oss var tvungen att köpa den, det insåg vi snart. Så att den fanns inom räckhåll liksom. Tillgänglig i våra liv. Impulsiviteten och känslan tog över. Totalt. Trotsade faktum som avstånd, brist på bil, på släp, brist på starka armar, smidighet och det faktum att jag redan är ägare av en soffa på begränsade kvadrat.

Nu står den här. Tar upp plats och glänser matt i kaxig ödmjukhet. Tiden har slitit på den, stänkt målarfärg på benen och ryckt loss en knapp. Historia. Spår av liv. Det är vi nu. Jag och den lejongula sammetssoffan. Målarfärgiga, slitna och smådefekta.

Jag känner mig nöjd. Soffan är gassig. Är vid och svängd. Man kan få den till att likna en famn om man vill. Kanske är det det närmsta omslutande armar det går att komma här och nu. Jag kryper upp mellan armarna och låter musiken klinga ut. Det är vi nu. Vi passar inte in här. Vi är på väg. Gör rum för nya rum.

"What keeps you from moving, are you afraid to be loved?
See how my hands shake, I was raised on it like a drug

Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one
It's you or none, my damaged one"

(Anna Ternheim, 'Damaged Ones’)

Fisken och kakan

Idag bröt jag nacken av en fisk. Insikten om att detta är den mest brutala inledande mening ett blogginlägg någonsin haft och vill jag tro, någonsin kommer at ha, slår mig innan meningen ens hunnit landa som bokstäver. ”Idag bröt jag nacken av en fisk.” Tonar fisken ner brutaliteten i handlingen? Föga. Men det är ändå fisken som rättfärdigar dådet. Det stör mig att det gick så lätt. Att det inte kändes i hjärtat. Att det tog vägen förbi. Det här med livet och döden. Om än för en fisk. Vem är jag, egentligen, att råda? Att styra över? Att bryta nackar? Fast fiskar gills ju liksom inte.

”Jag vill ha fria vägar ut. Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet” (Lars Winnerbäck, ’Fria vägar ut’). Denna textfras snurrar, snurrar, snurrar. Så riktig. Exakt. Det är precis så jag tänker och fungerar, nu mer än någonsin. Jag vill ha hela världen. Det är projekt livet, projekt göra plats, projekt ta död på gamla spöken, projekt ta sig ut. Upp, upp, uuuupp. Vad väntar där? Hopp om mer kaka, ljuset i den uppborrade istunneln eller torr luft för kippande gälar och en iskall avrättning. Jag vill ha facit i hand. Ge mig! Mitt samvete har aldrig förr gett plats för fusk men jag är beredd att göra ett undantag. Jag har för i allsin da’r brutit nacken av en fisk! Fusk och facit är inget. INGET.

Jag vill leka Gud. Det är tydligt. Springa i förväg. Kolla facit. Styra, lägga mig i och pilla på sårskorpor. Ha alla svar. Döda fiskar. Eller kanske mest bara hjälpa lite. Se till att saker ordnar sig. Att det blir riktigt gjort någonstans. Uppmaningen från Bono i en textrad ur ett av U2s senaste alstrer känns riktad och träffsäker; "stop helping God across the road like a little old lady!". Jag behöver bli ordentligt bakbunden och lägga av med mina scoutmanér. Jag är Guds största tönt. Det tänker jag nu. Skjorta och halsduk på. Sölja av renhorn. Viftande armar. Steget före. Alltid redo? Jag ser framför mig, Gud lugnt och trött böja sig ner, säga, som så många gånger förr: ”Kan din egen fantasi skapa en bättre värld än verkligheten? Min verklighet. Dåså.”

På den frusna sjön sitter jag med mitt simpla pimpelspö och idisslar kakan. Skäms över den jag tror att jag är. Tuggar, tuggar, tuggar. Som tankar tuggar. Snurrar. Virvlar. Låt den aldrig ta slut. Medan jag väntar på napp och tanken jagar fria vägar ut, övar jag på min pålstek. Just som jag tror att jag grejat den störs koncentrationen av Guds ord som ekar ut; ”dåså, dås, då å å...” för att fortsätta i: ”Och du” (starkare nu). Jag: ”Mm...” Gud: ”Sluta döda mina fiskar”.

”Och jag kan vara glad
För om jag ser tillbaks
På mina korta år
Ja, då är det en sån nåd
Att inte gatorna förgjort mig
Att inte Gud, övergivit mig
Att timmarna med tårarna, gjort mig till en av dårarna
Som tror
På att ok
Att ge sig
Ok, jag ger mig Gud”

(Jonathan Johansson, ’Ok Ge Mig Timmarna’)

Smygvår (Part II)

Det är is på fjärden. Sprucken i flak. Kontinentalplattor som guppar stilla, sida vid sida. Det är bara dagar nu. Dagar, till vårsolen förgör dem och de smälter ner och blir vatten och hav. På sina ställen tränger solen igenom skyddshöljet av fina moln. Marken torkar sakta och allting väntar. Fåglarna har börjat sjunga upp, kompade av stora maskiner som brummar och borstar grus. Två gråa hår sitter på bromsade rollatorer mot en uppvärmd vägg. Pojkar i för lite kläder åker skateboard i en torr fontän. Smygvår. Vibrationer i dur. Men ännu ligger is över fjärden. Ännu är väntan och nya tiders hopp. På nytt liv. Om fria vägar ut. Kom, kom gör allt nytt.

Smygvår och sparvar

"Och Gud sade Varde Ljus, och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad. […] Han plockade fram lite liv och vips så fanns det en gråsparv. Gud gillade gråsparvar. Det behövs inte bara gråsparvar utan också gråsparvstittare. […] Och så stod vi där. Med händerna i våra fickor och munnen full av palsternacka."

(ur 'Halleluja liksom', av Bob Hansson)

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter. Kanske gråsparvar. Asfalten är på sina ställen alldeles torr och av den snö som inte tagit grusbetäckning finns intet. Jag tackar Gud för ljuset och förlängda dagar. Jag får ställa om timern till min köksfönsterlampa hela tiden, nu när mörkrets infall låter vänta på sig. Står tillbaka. Jag funderar på vad det innebär att vara en sparvtittare. Ibland undrar jag om det vore lättare att bara bli sedd.

Jag skummar en intervju med Ingemar Johansson, han säger: ”min erfarenhet av livet är att det både är en gåva och en tragedi. Livsglädjen och vemodet går hand i hand på något sätt.” Jag är benägen att skriva under. På något sätt är det som att de två inte kan finnas utan varandra. Beroende motpoler. Motsatser som flätas samman i det som är livet. Ibland går det inte att dra en skarp gräns. Veta var den ena slutar och den andra tar vid. I huvudet plockas ett stycke av Leonard Cohen upp; ”Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That is how the light gets in." Lite den.

Jag ser mig själv, ur ett ovanifrånperspektiv, stå där i grusdammet, händerna i skydd av fickor och med munnen full av rotsaker. I våren. I min glädje och i mitt vemod. I det jag borde svälja och det jag gör bäst i att spotta ut. Rädd, dum och glad. Sparvarna svävar ovanför och bort över ängarna. Jag ville följa med. Men jag är en sparvtittare. Sådana flyger inte. Fast Gud gillar gråsparvstittare. Han är en gråsparvstittartittare. Jag faller inte utan att han vet. Och när det blir för mörkt slår timern igång. I bakgrunden anas ett "varde ljus!" med eftertryck. Ljus bryter in i trasigheten.

Det är lite smygvår och strödda fågelkvitter; 'ta händerna ur fickorna och flaxa mänsklighet! För livet'.

"Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar."
(Matt. 10:29, 31)

Everyday life

“I tear my jacket off
How can such a nordic city make me sweat?
I am adding five more colours
but this blistering headache makes me wanna quit
Wanna quit

Now it's said and done, so say goodbye to the people we don't know
Go back to sleep and lets sail away to the beaches of Normandie”

(Shout Out Louds, ´Normandie’)

Måndag. Sverige. Everyday life. Omgiven av kända, trygga och slitna kvadrat börjar vardagen ta form. Solen lyser med sin frånvaro och Sverigemars är mer påtaglig än någonsin. Ett par räkningar och dussinreklam skräpar. Hur lite som händer på en vecka. Så mycket som händer på dryga fem dryga flygplanstimmar. Tar av mig den låtsade burkan och attityden av svår och ignorant. Försöken till schyssta avfärdanden. Lyfter blicken, blir förvånad över den uppståndelse min enkla uppenbarelse plötsligt INTE gör! Tillropen, handslagen, samma följd av samma frågor och det rättframma ”can I see you tonight?”. Just som jag började vänja mig.

Förstås skulle vi ha sett pyramiderna. Staden med på riktigt, med kvinnor och riktiga gator och gränder. Det gick om intet. Men vi dök efter färgglada fiskar. Fiskar är också bra. Fiskar är inte det sämsta. Lägger in resebilderna från kameran och de blandas upp med de färska minnesbilderna i mitt huvud; hotellreceptionisten med de för långt tilltagna blickarna, städpojken som vek överraskningsdjur av våra handdukar, kamelpojkarna, kocken med blekrosa läppar, Mohammed från Kairo, den riktiga Aladdin bland sina kryddor och strandmassören med sitt dagliga ”hello Nurse!”. Männen. Låtsasstaden. Kulisserna med verkliga liv framför. Jag och min reskamrat som försöker passa in någonstans i allt. Som kvinnor, västerlänningar och turister. Inte helt lätt. Inget av dessa är helt lätt att identifiera sig med. Stå för. Smälta in i. Leva med. Det är en konstig värld.

Det är Sverigemars och vardagsliv. Jag möter blicken hos en ointresserad granne, på väg till tvättstugan. Får höra om Sigges nyinförskaffade skiva med läsarsånger. Jag dricker vatten direkt ur kranen, drar mössan över öronen och kånkar hem lite mjölk. Lappen om rensning av cyklar i cykelförrådet sitter kvar på porten. "Märk upp din cykel". Hur lite som händer på en vecka. En påminnelse av öknens hetta i mitt fnastorra ansikte och mitt utsatta, rodnade öra. Samt i bilderna. Som i varje minne.

Måndag. Sverige. Spelar Shout Out Louds på uppskruvad volym. Music washes away from the soul the dust of everyday life.